LEKTION 160
Jag är hemma. Rädslan är främlingen här.
1. Rädslan är en främling på kärlekens vägar. Identifiera dig med
rädslan, och du kommer att vara en främling för dig själv. Och
därigenom är du okänd för dig själv. Det som är ditt Själv förblir
en främling för den del av dig som tror att den är verklig, men
annorlunda än du. Vem skulle kunna vara förnuftig under sådana
omständigheter? Vem förutom en galning skulle kunna tro
att han är det han inte är, och döma mot sig själv.
2. Det finns en främling mitt ibland oss som kommer från en
tanke som är så främmande för sanningen att han talar ett annat
språk, ser på en värld som sanningen inte känner, och förstår det
som sanningen betraktar som vettlöst. Men ännu märkligare är
att han inte känner igen den han kommer till, och likväl hävdar
att dennes hem tillhör honom, medan han som är i sitt hem nu är
främling. Och hur lätt skulle det ändå vara att säga: “Detta är
mitt hem. Här hör jag hemma, och jag kommer inte att ge mig
iväg därför att en galning säger att jag måste göra det.“
3. Vad finns det för skäl till att inte säga detta? Vad skulle skälet
kunna vara annat än att du har bett denne främling att komma in
och ta din plats, och låta dig vara främling för dig själv? Ingen
skulle låta sig själv drivas bort så i onödan, om han inte trodde
att det fanns ett annat hem som passade honom bättre.
4. Vem är främlingen? Är det rädslan eller du som inte passar för
det hem som Gud har gjort i ordning åt Sin Son? Är rädslan Hans
Egen, skapad till Hans avbild? Är det rädslan som kärleken gör
fullständig och blir fullständig av? Det finns inget hem som kan
ge skydd åt både kärlek och rädsla. De kan inte existera tillsammans.
Om du är verklig, då måste rädslan vara en illusion. Och
om rädslan är verklig, då existerar du inte överhuvudtaget.
5. Så lätt den här frågan då låter sig lösas. Den som är rädd har
endast förnekat sig själv och sagt: “Jag är främlingen här. Och
därför lämnar jag mitt hem till en som är mer lik mig än vad jag
själv är, och ger honom allt som jag trodde tillhörde mig.“ Nu är
han av nödvändighet förvisad, utan att veta vem han är, osäker
på allt utom detta; att han inte är sig själv, och att hans hem har
förvägrats honom.
6. Vad söker han efter nu? Vad kan han finna? Den som är
främling för sig själv kan inte finna något hem var han än letar,
för han har gjort återvändandet omöjligt. Han är vilse om inte ett
mirakel söker reda på honom och visar honom att han inte är
någon främling nu. Miraklet kommer. För i hans hem finns hans
Själv kvar. Det bjöd inte in någon främling, och trodde inte att
någon främmande tanke var Han Själv. Och Det kommer att kalla
till Sig det som är Dess Eget eftersom det känner igen det som
är Dess Eget.
7. Vem är främlingen? Är han inte den som ditt Själv inte kallar
på? Det är nu inte möjligt för dig att känna igen den här främlingen
i din mitt, för du har givit honom din rättmätiga plats.
Ändå är ditt Själv lika säkert på Sitt Eget som Gud är säker på
Sin Son. Han kan inte vara förvirrad i fråga om skapelsen. Han
är säker på vad som tillhör Honom. Ingen främling kan komma
emellan Hans kunskap och Hans Sons verklighet. Han känner
inte till främlingar. Han är säker på Sin Son.
8. Guds visshet räcker. Den Han känner som Sin Son hör hemma
där Han för evigt har satt Sin Son. Han har svarat dig som frågar:
“Vem är främlingen?“ Hör Hans Röst försäkra dig, lugnt
och säkert, att du inte är någon främling för din Fader, och att
inte heller din Skapare har gjorts till främling för dig. Dem som
Gud har fogat samman förblir för evigt ett, hemma i Honom och
ingen främling för Honom Själv.
9. I dag tackar vi för att Kristus har kommit för att söka i världen
efter det som tillhör Honom. Hans sanna seende ser inga främlingar
utan ser Sina Egna och förenar Sig med glädje med dem.
De ser Honom som en främling, för de känner inte igen sig själva.
Men när de välkomnar Honom, kommer de ihåg. Och Han
leder dem varsamt hem igen, dit där de hör hemma.
10. Inte någon glömmer Kristus bort. Inte någon underlåter Han
att ge till dig för att minnas, så att ditt hem kan vara lika fullständigt
och fullkomligt som det inrättades. Han har inte glömt dig.
Men du kommer inte att minnas Honom förrän du ser på alla
som Han gör. Den som förnekar sin broder förnekar Honom,
och vägrar således att acceptera gåvan att se, genom vilken hans
Själv tydligt känns igen, hans hem blir ihågkommet och frälsningen
kommer.