LEKTION 169
Genom nåden lever jag. Genom nåden blir jag befriad.
1. Nåden är den aspekt av Guds Kärlek som mest liknar det tillstånd
som råder i sanningens enhet. Den är världens högsta
strävan, för den leder helt bortom världen. Den är bortom inlärning,
likväl inlärningens mål, för nåden kan inte komma förrän
sinnet förbereder sig för ett sant accepterande. Nåden blir oundviklig
ögonblickligen hos dem som har gjort i ordning ett bord
där den varsamt kan läggas ner och villigt tas emot; ett altare
som är rent och heligt för gåvan.
2. Nåden är accepterandet av Guds Kärlek i en värld av skenbart
hat och rädsla. Endast genom nåden försvinner hatet och rädslan,
för nåden erbjuder ett tillstånd som är så motsatt allt som
världen innehåller, att de vars sinne är upplyst av nådens gåva
inte kan tro att rädslans värld är verklig.
3. Nåden kan man inte lära sig. Det sista steget måste gå bortom
all inlärning. Nåden är inte det mål som den här kursen strävar
efter att nå. Likväl förbereder vi oss för nåden såtillvida att ett
öppet sinne kan höra Ropet att vakna. Det är inte helt stängt för
Guds Röst. Det har blivit medvetet om att det finns ting som det
inte vet, och är således redo att acceptera ett tillstånd som är fullständigt
olikt den upplevelse som det är välbekant med.
4. Det verkar kanske som om vi motsäger vårt uttalande att
uppenbarelsen att Fadern och Sonen är ett redan skulle vara bestämd.
Men vi har också sagt att sinnet avgör när den tiden är
inne, och har avgjort det. Och likväl ber vi dig enträget att vittna
om Guds Ord för att påskynda upplevelsen av sanningen, och
skynda på dess ankomst till varje sinne som varseblir sanningens
verkningar på dig.
5. Etthet är helt enkelt tanken att Gud är. Och i Sitt Vara omfattar
Han alla ting. Inget sinne innehåller någonting annat än Honom.
Vi säger “Gud är“, och sedan säger vi ingenting mer, för i
den kunskapen är ord meningslösa. Det finns inga läppar som
kan uttala dem, och ingen del av sinnet är tillräckligt separat för
att känna att det nu är medvetet om någonting som inte är det
självt. Det har förenat sig med sin Källa. Och i likhet med Källan
Själv, är det endast.
6. Vi kan inte tala, inte heller skriva, inte ens tänka på detta över
huvudtaget. Det kommer till varje sinne när den totala insikten
att dess vilja är Guds har givits fullständigt och tagits emot fullständigt.
Det för sinnet tillbaka till det ändlösa nuet, där det förgångna
och framtiden inte går att föreställa sig. Det ligger
bortom frälsningen; bortom all tanke på tid, förlåtelse och Kristi
heliga ansikte. Guds Son har helt enkelt försvunnit in i sin Fader,
liksom hans Fader i honom. Världen har aldrig funnits överhuvudtaget.
Evigheten förblir ett konstant tillstånd.
7. Detta ligger bortom den upplevelse som vi försöker påskynda.
Men förlåtelsen, som har lärts ut och lärts in, för med sig de
upplevelser som vittnar om att den tidpunkt som sinnet självt
hade bestämt för att överge allt utom detta nu är nära. Vi påskyndar
den inte, som om det som du kommer att erbjuda skulle
vara dolt för Honom Som lär ut vad förlåtelse innebär.
8. All lärdom fanns redan i Hans Sinne, fullbordad och fullständig.
Han såg allt som tiden innehåller, och gav det till alla sinnen så att
varje sinne, utifrån en punkt där tiden var avslutad, kunde avgöra
när det skulle befrias till uppenbarelse och evighet. Vi har flera gånger
tidigare upprepat att du bara företar dig en resa som redan är över.
9. För ettheten måste finnas här. Vilken tidpunkt sinnet har
bestämt för uppenbarelsen är helt ovidkommande för det som
måste vara ett konstant tillstånd, som för evigt är som det alltid
var; för evigt förblir som det är nu. Vi tar bara på oss den roll
som tilldelades oss för länge sedan, och som till fullo varseblevs
som fullkomligt uppfylld av Honom Som skrev frälsningens manuskript
i Sin Skapares Namn, och i Sin Skapares Sons Namn.
10. Det är inte nödvändigt att ytterligare klargöra det som ingen i
världen kan förstå. När uppenbarelsen av din etthet kommer,
kommer du att veta det och till fullo förstå den. Nu har vi arbete
att utföra, för de som befinner sig i tiden kan tala om ting som
går bortom den, och lyssna till ord som förklarar att det som skall
komma redan är förbi. Men vilken mening kan orden förmedla
till dem som fortfarande räknar timmarna, och som stiger upp
och arbetar och går och lägger sig efter dem?
11. Det räcker således med att du har arbete att utföra för att spela
din roll. Slutet måste förbli dolt för dig tills din del är gjord. Det
har ingen betydelse. För din del är fortfarande det som allt det
övriga beror på. När du tar på dig den roll som har tilldelats dig,
kommer frälsningen lite närmare varje osäkert hjärta som ännu
inte slår i samklang med Gud.
12. Förlåtelsen är det centrala tema som går igenom hela frälsningen, håller samman alla dess delar i en meningsfull relation
med varandra, anvisar den bana den tar och säkrar dess resultat.
Och nu ber vi om nåden, den sista gåvan som frälsningen kan
skänka. Upplevelsen som nåden ger kommer att upphöra i tiden,
för nåden förebådar Himlen, men ersätter inte tanken på tid
annat än för en liten stund.
13. Detta tidsintervall är tillräckligt. Det är här som miraklerna
läggs, som du måste lämna tillbaka från de heliga ögonblick du
får genom nåden i din upplevelse, till alla som ser ljuset som vilar
över ditt ansikte. Vad är Kristi ansikte annat än hans som för ett
ögonblick gick in i tidlösheten, och förde med sig en tydlig återspegling
av den enhet han kände för ett ögonblick sedan för att
välsigna världen? Hur skulle du till sist kunna uppnå det för
evigt, så länge som en del av dig förblir utanför, ovetande, utan
att ha väckts och i behov av dig som vittne för sanningen?
14. Var tacksam över att återvända, på samma sätt som du var
glad över att ge dig iväg ett ögonblick, och acceptera gåvorna
som nåden gav dig. Du bär dem tillbaka till dig själv. Och uppenbarelsen
är inte långt borta. Dess ankomst är säker. Vi ber
om nåden, och om upplevelsen som kommer ur nåden. Vi välkomnar
den befrielse som den erbjuder alla. Vi ber inte om det
som inte går att be om. Vi ser inte bortom det som nåden kan ge.
För detta kan vi ge i den nåd som har givits oss.
15. Vårt inlärningsmål i dag överskrider inte den här bönen. Men
vad i världen skulle kunna vara mer än det vi i dag ber Honom
om Som ger den nåd vi ber om, så som den gavs till Honom?
Genom nåden lever jag. Genom nåden befrias jag.
Genom nåden ger jag. Genom nåden kommer jag att befria.