Vi är alla ett,
svävar dock i himlen i ett moln gömmandes.
Trodde på splittring, det då lett,
att här vi lider drömmandes.
Snöar ned som frusna unika flingor,
egot tar oss i rädslans vind, virvlande vi for.
Men har det egentligen skett?
Är det inte bara som vi tror?
Älska ditt, vår allas unika,
Låt hjärtats värme, villkorslös kärlek dig berika.
Smälta tryggt i visshet, återgå till Källans hav.
Lycka och frid, du och jag i vår Faders hjärta, alltets nav.
/Chamória