LEKTION 52
Dagens repetition behandlar dessa tankegångar:
1. (6) Jag är upprörd därför att jag ser det som inte finns.
Verkligheten är aldrig skrämmande. Det är omöjligt att den
skulle kunna göra mig upprörd. Verkligheten för endast med sig
fullkomlig frid. När jag är upprörd beror det alltid på att jag har
ersatt verkligheten med illusioner som jag har hittat på. Illusionerna
gör mig upprörd eftersom jag har givit dem verklighet, och
därför betraktar verkligheten som en illusion. Ingenting i Guds
skapelse påverkas på något sätt av min förvirring. Jag är alltid
upprörd över ingenting.
2. (7) Jag ser bara det förgångna.
När jag ser mig omkring fördömer jag den värld jag ser på. Jag
kallar detta för att se. Jag håller allt och alla ansvariga för det
förgångna, och gör dem till mina fiender. När jag har förlåtit mig
själv och kommit ihåg Vem jag är, kommer jag att välsigna allt
och alla jag ser. Det kommer inte att finnas något förgånget och
därför inga fiender. Och jag kommer att se med kärlek på allt
som jag inte tidigare kunde se.
3. (8) Mitt sinne är helt upptaget av tankar från det förgångna.
Jag ser bara mina egna tankar, och mitt sinne är helt upptaget
med det förgångna. Vad kan jag då se så som det är? Låt mig
komma ihåg att jag ser på det förgångna för att förhindra att jag
börjar uppfatta nuet i mitt sinne. Låt mig förstå att jag försöker
använda tiden emot Gud. Låt mig lära mig att släppa det förgångna,
och att inse att när jag gör det, ger jag inte upp någonting.
4. (9) Jag ser ingenting som det är nu.
Om jag inte ser någonting som det är nu, kan det i sanning sägas
att jag inte ser någonting. Jag kan bara se det som är nu. Valet
består inte i att antingen se det förgångna eller nuet: valet består
enbart i att se eller inte se. Det jag har valt att se har kostat mig
det sanna seendet. Nu vill jag välja igen så att jag kan se.
5. (10) Mina tankar betyder ingenting.
Jag har inga privata tankar. Ändå är det bara privata tankar jag
är medveten om. Vad kan dessa tankar ha för mening? De existerar
inte, och därför har de ingen mening. Men mitt sinne är
del av skapelsen och del av dess Skapare. Skulle jag inte hellre
vilja förena mig med universums tänkande än att dölja allt som
verkligen är mitt med mina ömkliga och meningslösa “privata“
tankar?